Nu är det hög tid för Sverige, och även Lund att vakna!
(Publicerat i LIFS:s tidskrif ÖVER GRÄNSER, 2006, nr 2. http://www.lifs.org/tidskrifter/Overgranser2-06.pdf )
Kultur-, Utbildnings- och Integrationsfrågor har på senare tid fått en framstående plats i det svenska samhället. År 2006 har av Kultur- och Utbildningsdepartamentet utropats som Mångkulturåret och invigdes på flera ställen i landet den 11 februari - samma dag som den första multietniska Kulturbalen arrangerades i Lund, en sammanfallande händelse bland flera andra inom den mångkulturella utvecklingsprocessen som sker nuförtiden både på det lokala och nationella planet i Sverige.
Kulturbalen, ägnad till den lundensiska allmänheten och förverkligad inom det multietnokulturella integrationsfrämjande utvecklingsprojektet ITEK i samarbete med LIFS startade (igen) hösten 2005. Även om man räknar bristerna som förekommit kan man konstatera att det var ett vällyckat arrangemang i sig, särskilt pga. den enastående mångkulturella miljön som skapades av både gamla och unga människor tillhörande olika etniska kulturer i Lunds kommun. Men gällande deltagarnas sammansättning hade vi organisatorer förväntat oss mycket mera allmänt intresse och deltagande, och även med flera deltagare från de kommunala myndigheternas sida och särskilt de som dagligen har med mångfald och mångkulturell och integrationsmässig utveckling att göra – kanske kommer de på nästa multietniska Kulturbal…
Vid sidan av mångkulturell integrationsfrämjande utveckling är det nu också aktuellt med sådana utbildningsfrågor som t.ex. allmänna folkbildningsfrågor, skolfrågor och även språkundervisnings- och utvecklingsfrågor med särskild fokusering på svenska språket. Det gäller även minoritetsspråken och modersmålundervisningen för människor med andra kulturella ursprung än den svenska.
Allt politikerna föreslår i dessa sammanhabg är helt ok, särkilt gällande olika strukturella och kvalitativa förändringar m.m., men vad som saknas är att de sällan pratar om problematiken och dess väsentliga orsaker angående misslyckandet av det svenska kulturella, utbildnings- och integratiosutvecklings-systemet. Varför?
Orsakerna är många, men om vi fortsätter med de ovan började aktuella utvecklingsfrågorna och tittar närmare på den sistnämnda samhällsgruppen, dvs. på människor med andra kulturella ursprung än svenska, men utan någon minoritetsstatus heller, kan vi även ställa de kanske banalt låtande frågorna; vem ingår egentligen i den här betydligt stora människogruppen?
Vilken officiell identitetsstatus har de egentligen i det svenska samhället – för att de på ett jämställt sätt skall kunna känna sig hemma i och utvecklas i det här landet?
Jag, invandrarstatus och/eller svensk nationalitet. Men vad som gäller deras riktiga etniska, kulturella identiteter, har de möjlighet att fritt kunna välja det? De är officiellt registrerade med svensk nationalitetsidentitet, men de räknar sig trots decennier av svenskt medborgarskap inte som svenskar i verkligheten, och har inte någon minoritetsstatus heller. Och de skulle kanske också vilja ha möjlighet att fritt kunna välja, behålla och uttrycka sina riktiga etniska, kulturella identiteter - även officiellt - liksom i de medlevande etniska svenskars fall är en självklarhet. Men den här multietniskt sammansatta samhällsgruppen har inte den möjligheten i Sverige att få ett officiellt etniskt, kulturellt identitetsstatus även efter flera decenniers svenskt medborgarskap – de är invandrare!
Om du inte längre vill vara kallad invandrare så har du faktiskt ingen annan möjlighet än att vara svensk, med svensk nationalitet, som det står i passet. (Det är skillnad mellan nationalitet och medborgarskap!). De här människorna tillhör den mest diskriminerade samhällsgruppen i Sverige, och de är delvis diskriminerade även jämfört med de få prioriterade etniska grupperna som har minoritetsstatus.
Här kan man ställa frågan igen, vilket många redan gör; hur många decennier måste man bo i Sverige för att man skall kunna känna sig hemma i det här landet, liksom sina svenska medborgarbröder, utan att ge upp sin sanna identitet, utan att akulturalisera sig och assimilera sig?
Det här olösta och politiskt undangömda samhällsproblemet skapar enorma kontradiktioner i människoindividers och gruppers naturliga utveckling, i deras interkulturella relationer och värderingar, hälsotillstånd, välbefinnande m.m., och genom detta i hela samhällsutvecklingen i Sverige. Ett samhällssystemstillstånd som i verkligheten inte gynnar den mångkulturella integrationsfrämjande samhällsutvecklingen, utan tvärtom, det är inställt på den undangömda nationalistiska inriktningen vilken leder till multietniskt akulturalisation och assimilation och monokulturell schablonisering. Den här långvariga antimultietnokulturellt inriktade antiutvecklingssprocessen leder till att de etniska-kulturella grupperna har delvis redan förlorat, och om den nuvarande svenska samhällsförändringsprocessen inte vänder sin riktning omedelbart med 180 grader kommer de här grupperna att dag efter dag förlora mer och mer av sina etniska och kulturella identiteter och kommer dem att assimileras… En samhällsdegenereringsprocess tack vare det aktuellt gömda men effektiva assimilationsinriktade systemet, som inte har tillräcklig kännedom och potential om den enorma multietnokulturella skatten och utvecklingskraften som finns i det här landet och även i Lund - vilken på ett utvecklingsfrämjande sätt utnyttjat skulle stå för allas mångfaldiga nytta, stå för människors och det svenska mångkulturella utvecklingssamhällets drivkraftskälla.
Idag har man även i Sverige börjat forska kring, och samla kunskaper och erfarenheter om kulturens enorma roll i människans utveckling, vilket även gäller hela samhällsutvecklingen.
Man har redan kännedom om att kulturen även starkt kan påverka människans hälsa och hennes allmänna välbefinnande. Men i allmänhet saknar man ännu tillräcklig kunskap och erfarenhet för att kunna prioritera, välja, förbruka och skapa kultur i detta sammanhang. Det är även svårt att få bildningsmöjligheter med den här inriktningen, särskilt gällande mångkultur och mångkulturell utveckling.
Detta - och en del av ovan sagda - gör att en del av befolkningen i brist på kunskap och erfarenhet är rädd eller ointresserad för sin mångkulturella utveckling, för att berika sig själv mångkulturellt. De tror kanske att de genom detta skulle förlora sina etniska identiteter.
Men det finns undantag också, den kategori människor, både svenskar och invandrare som är medvetna om att de integrerar kulturer i sig själva egentligen, med sina egna etniska och kulturella identiteter i centrum, vilka kontinuerligt berikas, förnyas och förstärks under den här processen – och man inser snart att det finns ingenting att förlora. Tvärtom, man har bara att vinna på det, att växa med det, att utvecklas och förverkligas i sin humana och samhälleliga helhet.
Det största problemet gällande kulturell utveckling uppstår hos den grupp människor - och till största del hos de ungdomar - i det svenska samhället som inte hade möjlighet att behålla och utvecklas eller vidareutvecklas i sina medfödda kulturidentiteter, men har inte heller skapat eller kan skapa en etniskt-svenskt identitet.
För att en kulturtradition skall behållas, vidareutvecklas och integreras i det mångkulturella samhället måste den kontinuerligt utövas, och den skall ges mångfaldiga möjligheter till ständig förnyelse, nyskapande och manifestation. Denna möjlighet till kulturell identitetsutveckling har stora brister i landet – även i Lunds kommun. Orsakerna kan vara mångfaldiga här också…
Men om vi fortsätter med de redan ovan nämnda ungdomarnas situation; vi kan lätt konstatera att trots de mångfaldiga erbjudanden hos olika studieförbund och liknande, kulturcentra och fritidsgårdar samt invandrarföreningar är inte dagens invandrarungdomar längre skärskilt intresserade att utvecklas i sina medfödda kulturidentiteter, och inte heller att föra vidare föräldrarnas kulturtraditioner och vidareutvecklas genom det. Varför? Man kan hitta flera orsaker bakom det, men en av de viktigaste är, (som jag redan har nämnt ovan), att samhället i allmänhet inte uppmuntrar och stödjer det! Och detta gäller även skolorna och föräldrarna. Samhället uppskattar inte, i alla fall tillräckligt, invandrarungdomars och deras föräldrars etniska och kulturella olikheter, deras annorlunda särdrag, etc. Barnen med olika kulturbakgrund än svenska har mycket reducerade manifestations- och utvecklingsmöjligheter i det svenska samhället – även i Lund - för att kunna vidareutvecklas med sin ursprungliga identitet i fokus. Invandrarbarnen skäms ofta för sin etniska kultur i skolorna och ute i samhället. De är nästan inte uppmuntrade någonstans att bevara och utveckla sina etniska kulturer, etnisk identitet, och att istället vara stolta över den och vidareutvecklas i den och ömsesidigt integreras i den svenska samhällskulturen. Allt det här är även starkt påverkat av föräldrarnas sociala och ekonomiska situation; men först och främst för att de inte heller är uppskattade av det svenska samhället för att de är olika, att de är bärare av en annorlunda kultur, har inte samma utbildningar och värderingar som svenskarna – en grundläggande orsak bl.a. till arbetslöshet och socialt utanförskap, präglat med fattigdom hos många människor med invandrarbakgrund i Sverige.
Och de som på olika sätt är mest drabbade är särkilt förstagenerations invandrare. Det är de som lider mest och är utsatta till etnisk, kulturell och yrkesmässig nihilering mest.
Men om vi fortsätter med ovan började, vem skulle hjälpa ungdomarna i den här riktningen och hur?
Om vi tittar på skolan och lärarna, de som under den långa skolningstiden förmedlar olika kunskaper och är bland elevungdomarna till stor del, är precis de som även borde bidra till elevernas etniska och kulturella vägledning, uppfostran, helhetsutveckling. Men de här extra utvecklingsinsatserna är tyvärr helt främmande i det svenska utbildningssystemet. Om man t.ex. frågar en klassföreståndare om han eller hon inte tänkt på att lärare tillsammans med eleverna skulle kunna arrangera vissa olika mångkulturella skolarrangemang, kan man få följande svar: ”Vi lärare, tillsammans med eleverna, här i skolan, utanför den reguljära skoltiden?” (t.ex. på en gymnasieskola i Lund). Nej, det är helt främmande, och kanske även omöjligt för de flesta av dagens svenska gymnasielärare att vara verksamma i ett större sammanhang. Men det är inte deras fel heller, de flesta är inte utbildade helt och hållet på detta sätt. Däremot är de starkt belastade med olika administrativa verksamheter, och det är de förutbestämda skolreglerna som gäller…
Hur skulle man kunna uppmuntra eleverna till mångfald? Ja, om t.ex. musiklärarna skulle uppmuntra eleverna att lära sig föräldrarnas musikkultur, och sjunga t.ex. en folkvisa i den originella formen, på sitt hemspråk, i olika sammanhang i olika svenska miljöer, och berätta om deras innehåll, etnokulturella anknytningar m.m., skulle – med sådana mångfaldigt liknande exempel - den nuvarande akulturaliserade situationen kunna se helt annorlunda ut! Inklusive om det svenska kultur- och utbildningssystemet skulle uppskatta precis de olikheter av värde som invandrarfolket har tagit med sig från olika delar av världen; den mångfald av kunskap, visdom, kultur, pedagogiska och/eller vetenskapliga erfarenheter, vilka Sverige har fått helt gratis, men vilka däremot tack vare den fortfarande tillämpade, föråldrade, nationalistikt präglade monokulturellt utvecklingstraditionsbaserade anpassningskravet, ackrediteringskravet, schabloniseringkravet m.m, gör att den här samhällsskatten blir ouppskattad, outnyttjad på ett utvecklingsfrämjande sätt och är dessutom utsatt till degenerering och försvinnande - istället för att sträva efter mångfald, mångkulturell kunskaps- och erfarenhetsbaserad samhällsutveckling.
Bland ”invandrare” finns det även många (inkl. lärare och forskare) med mycket starkare utbildningar och meriter i vissa områden som tack vare det här traditionalistiska tänkandet inte kunde förverkligas i Sverige. Här kan även sådana kunskaper och erfarenheter komma ifråga som för länge sedan hade kunnat stå för det svenska kultur- och utbildningssystemets nuvarande visionära framtidsutvecklingsförsök. Men har de här kunskaps- och erfarenhetsfulla invandrare någon förtur, framgång eller den minsta uppskattning för det? Sällan - i de flestas fall. De måste konverteras först, anpassas efter det schabloniserade systemet, genom många års pluggande med de språknationalistiskt plågande kraven i spetsen. Istället för att de skall vara lärare eller handledare, på grund av att de behärskar högre kunskaper och erfarenheter, kan flera språk och redan har en mångkulturell bakgrund, hamnar de bland de nedtryckta och uteslutna. Ett resultat av det svaga utbildningssystemet och det nationalistiskt (m.m.) inriktade samhällsförverkligande systemet som har funnits under flera decennier i Sverige. Brist på jämställdheten i språkundervisning och utvecklingModersmålsundervisningen? De flesta av oss som har någon erfarenhet av det är att detta bara är en formalitet, för att stänga munnen på folk. En knapp timme per vecka räcker inte för att behålla, odla och utveckla de etniska språkkunskaperna och den kulturella identiteten. Var är då jämställdheten? Varför inte satsa lika mycket på de många etniska språken som finns i det här landet som på majoritetens språk, på svenska språket? Varför inte ge möjlighet i de kommunala skolorna till invandrarbarnen att även kunna studera flera ämnen på sina modersmål – om de vill det?Angående språket kan man här också ställa frågan; vems språk skulle majoritetsbefolkningen prioritera att lära sig om inte de medlevande olika etniska gruppernas, medborgarnas språk? Och i denna riktning skulle de svenska barnen kunna upplysas, uppfostras och uppmuntras; att t.ex. kunna uppskatta och välja att lära sig även de ”mindre språken” som ju är lika värdefulla som de ”stora”, med engelskan i spetsen som allmänheten oftast väljer att lära sig.Det verbala språket är bärare av människans kultur, inklusive tänkande och medvetande. Så är det även i mångkulturellt utvecklade människors fall. Därför spelar invandrarspråken en enormt stor roll även i det svenska språkets utveckling. På grund av detta borde man även officiellt acceptera och satsa på det mångkulturellt laddade invandrarsvenska språkets utveckling och inte tvinga människor med icke svensk etnisk bakgrund till ”rensvenska”, som inte passar ihop med invandrares mångkulturella innehåll, och deras språkliga behov.Och man skulle kunna fortsätta, med de mångkulturellt integrationsfrämjande utvecklingsbromsande fakta som finns i detta land både på det lokala, kommunala och på riksplanet.Det man även kan lägga till de ovan nämnda sammanhangen är den stora bristen på den långperspektiviska helhetsutvecklingssynen och på en ledande välkristalliserad världssyn - brister om vilka man skulle kunna prata om i ett mycket bredare både nationellt, internationellt och globalt sammanhang. De här bristerna skulle man kunna åtgärda mycket lätt genom tillämpning av ett nytt tidsanpassat samhällsutvecklingssystem, baserat på nya human- och samhällsutvecklingsläror.
Nu är det hög tid för Sverige, och även Lund att vakna. Nu är det hög tid för ställningstagande och resultatinriktade problemlösningar på alla nivåer! Nu är det dags att ta integrationen på allvar, satsa mer på mångfald och mångkulturell utveckling och inte på kulturidentitets-schablonisering, assimilering och nihilering. Nu är det hög tid att mångfaldigt och kulturellt kompetenta personer prioriterat skall anställas i samhällsutvecklingssystemets nyckelpositioner också, särskilt gällande mångkulturella och integrationsmässiga utvecklings- och verksamhetsområden.Nu är det dags att bygga upp ett nytt Lund i/och ett nytt Sverige tillsammans, ett mångkulturellt jämställt mångkunskapsland, där alla fritt kan välja och själva ta hand om sina egna etniska och kulturella identiteter, känna sig hemma i dem, och utvecklas individuellt och gemensamt.För att kunna förverkliga det här måste Sverige ge alla människor med annan kulturell bakgrund än den svenska – oberoende av deras etniska antal – en vidsträckt rätt till att bestämma över sina egna angelägenheter, dvs. den lagstadgade rätten att officiellt fritt kunna välja och bestämma över sin etniska och kulturella identitet och status (kulturell autonomi). Då kan man börja med den riktiga mångkulturellt demokratiska, mångkvalitativa människofokuserade samhällshelhetsutvecklingen i Sverige – inklusive i Lund.
A. Béla Fodor,
Lund, 2006
